Om digitaliseringen av högskolan (anförande på seminarium i Riksdagen 2 maj 2018)

Digitaliseringen av högskolan
Anförande på seminarium i Riksdagen
Patrik Svensson

En del av ”Hur utmanas universitet och högskolor av digitaliseringen?”, onsdagen den 2 maj 2018, 13:00 – 15:30, Riksdagen, L4-17


Nedanstående är mitt manus för en del av mitt framförande. Jag hade också rollen att kommentera övriga deltagare, men dessa kommentarer är inte del av denna text med något undantag.Texten är redigerad och något anpassad i efterhand.

Seminariet avslutades med en paneldebatt och därefter en sammanfattande kommentar av Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning.  

Introduktion

Det som gör digitaliseringen till en sådan spännande och viktig fråga är att den letar sig in nästan överallt: vardag, arbetsliv, alla typer av industrier och organisationer, grundläggande infrastruktur, städer, besluts- och transaktionssystem och mycket annat.

Digitaliseringen sätter press på existerande system på olika sätt.

Ett aktuellt exempel är el-skotrar i Kalifornien – som ser ut som sparkcyklar (som man inte sparkar med).

Man ser dom överallt i LA. Det fungerar så att man använder en app som låser upp dom. Man kan ta första bästa och lämna den var man vill. Man betalar per minut.

Scootrarna laddas upp genom att folk får betalt för att leta reda på dom, ladda dom (vanligtvis hemma, på natten), och föra dom till ”nästen”. Man får mer betalt om man letar upp scootrar med låg laddning.

Detta utmanar trafiksystem, tänk kring hur man rör sig i en stad som Los Angeles, kollektivtrafik etc., och måste väl ses som ett exempel på det som kallas intelligenta transportsystem i den nationella digitaliseringsstrategin.

Scootrarna introducerades utan att man sökt tillstånd först (på Silicon Valley/Silicon Beach-sätt), och dom orsakar en rad problem – t.ex. hindrar de framfart (eftersom dom kan lämnas var som helst, finner man dom ofta på trottoar och liknande), är trafikfarliga, är en säkerhetsrisk för användarna om man inte har hjälm (nu har åtminstone ett bolag, Bird, utlovat gratis hjälmar till den som är aktiva användare av deras system och beställer en hjälm).

Och även om jag just sa att dom finns överallt så stämmer det inte. Dom finns nog mest där det finns ekonomisk bäring och där – tror jag – dessa Silicon Valley/Beach-människor lever och arbetar. Det finns förstås ett socioekonomiskt perspektiv här. Och som Ann-Sofie Axelsson påminde om oss på seminariet så stärker digitaliseringen ofta de starka.


Högskolan är ett system eller struktur under press också förstås

Vi utbildar ju för en värld med el-scootrar/digital logik och för framtiden, och måste anpassa oss, samtidigt som vi har vårt eget tempo eller som det finns olika tempon (som ministern påpekade i sitt avslutande framförande).

Det här gäller bland annat lärandeformer, lärplattformar, forskningsdata, verktyg, kommunikationsformer och våra administrativa system


Att vara under press kan vara bra och möjliggörande. Tekniken tycks ha en framåtskridande kraft som tillåter oss att tänka kring vad skulle kunna bli. Det här är en bra kraft så länge vi inte låter tekniken eller vårt sätt att tänka kring teknik forma oss.

Vi vet exempelvis att sociotekniska system bäddar in tankemodeller, värderingar, världssyner, sätt att förstå omvärlden. Detta ser vi bland annat i den pågående debatten kring Facebook och andra sociala media-plattformar, där mer kraftfullt reglerande kommit upp på bordet även i USA.

För den intresserade finns nya, relevanta och läsvärda böcker – t.ex. Safiya Nobles Algorithms of Oppression: How Search Engines Reinforce Racism och Tara McPhersons Feminist in a Software Lab: Difference + Design.

Det här relaterar till brister som identifieras i Vinnovas alldeles färska rapport om ”Artificiell intelligens i svenskt näringsliv och samhälle: Analys av utveckling och potential” (framtagen på uppdrag av Regeringen):

”Kunskaperna om hur ökande AI-användning kan komma att påverka samhällsutvecklingen och vilka åtgärder som kan bidra till att minimera risker för negativa effekter av AI måste betraktas som mycket outvecklade”. (min emfas).

Det här ju rätt anmäkrningsvärt. Man pekar på kompetensutveckling som en lösning, men jag tror att man måste ta ett större grepp kring de här frågorna.


Frågan om digitalisering och ansvar sträcker sig över många domäner – t.ex. pågår en debatt om autonoma vapen – alltså vapensystem som själva skulle kunna fatta beslut om att ingripa (en del kallar detta möjliga nya massförstörelsevapen).

Digitalisering handlar alltså om en rad frågor som är grundläggande för oss som samhälle och kunskapsnation.


Övergripande vill jag lyfta två utmaningar i relation till digitalisering och högskolan:  den interna (akademiska) och den externa (samhälleliga) utmaningen  (och dessa är ihopkopplade).

Den interna utmaningen

Den första utmaningen – den interna eller akademiska utmaningen – är att skapa digitala system, verktyg, infrastruktur, organisation och kultur som möter dagens och framtidens forsknings- och utbildningsbehov.
Det här dels en fråga om utbildning:

Vi behöver ha ett universitet som utbildar människor över hela deras liv, vilket skapar utökade behov av olika typer av digitala lösningar och plattformar. De digitala plattformar för lärande som vi använder måste reflektera den pedagogik och värdegrund vi har. Vi behöver också omvärdera våra fysiska campus och hur det digitala integreras i dessa.

För att hantera utmaningar som går på tvärsen och inte hör till ett ämnesområde, utbildning och sektor så måste vi luckra upp uppdelningen mellan ämnesområden och även öppna upp programformen (i praktiken). Vi behöver också arbetsformer som gör det möjligt för studenter från olika områden och program att arbeta tillsammans. Och studenterna kan också vara ett naturligt sätt att koppla grundutbildning närmare till forskningen (vilket behövs).

Vad gäller forskning handlar den här utmaningen om hur vi bygger vår framtida förmåga att beforska, förstå och agera. Jag är baserad på UC Los Angeles just nu, som ingår i University of California som har en grundfinansiering på ca 73 miljarder dollar (vilket är mer än den svenska budgeten för utbildning och universitetsforskning) så det är en intressant jämförelse.

I fredags träffade jag Lisa Snyder, Director of Campus Research Initiatives på Office of Information Technology, och ställde seminariets fråga till henne – om hur högskolan utmanas av digitaliseringen

Hon nämnde direkt tre saker:

  1. att hantera data som kommer genom sensorer, instrument, digitalisering av material, och datadrivna analyser (relaterar också till vårt arbete kring myndighetsdata och Open Access)
  2. att identifiera, bygga och finansiera forskningsinfrastruktur – inom alla områden – med tillhörande former för personella resurser (en modell man expanderar nu är ’research facilitators’ som är kuratorer/experter mellan forskarna och teknik – inte en servicefunktion) och metodutveckling (visualisering, analysmetoder) etc.
  3. att digitaliseringen också i grunden är en stor kulturell omdaning (”cultural shift”) – hur vi arbetar, hur vi samarbetar (inte bara mellan forskare utan med andra kompetenser), hur forskningsfrågor formas etc. Ett viktigt perspektiv.

Hon sa också att vi alla står inför dessa utmaningar – så de är inte unika – men det sätt på vilket olika institutioner utvecklar lösningar kommer att kunna vara unika.

Detta är en tydlig konkurrenssituation och möjlighet alltså – och det är där vi står nu.

Men det här är stora och tröga processer och det finns många utmaningar. Det finns också en spänning mellan det långsiktiga, fasta, stabila och det lättrörliga, korta och kreativa.

Min tro är att Sverige har en fördel och möjlighet när det gäller digitaliseringen av forskningen och utbildningen eftersom vi är relativt små, har möjlighet att vara relativt centraliserade, kunskapsintensiva och internationellt förankrade.

Det finns också metodområden som går tvärsöver som vi skulle kunna stärka nationellt – t.ex. visualisering, AI för forskning och tolkande forskningsverktyg där data, analys och gestaltning går in i varandra.

Här är regeringens satsning på datadriven forskning (humsam) exempel på viktig insats inom ett område.

Det finns industrikopplingar och innovationspotential här också.

Jag ser också en möjlighet – givet vår starka tradition inom design och gestaltning – att koppla utvecklingen av digitala forskningsverktyg starkare till denna kompetens.

Den externa utmaningen

Den andra utmaningen – den externa utmaningen eller samhällsutmaningen – är att ta vara på kraften och möjligheterna i digitaliseringen/det digitala över alla samhällssektorer – samtidigt som vi gemensamt – på allvar – tar ansvar för de system och den värld vi bygger fram.
Här inte bara kan utan måste högskolan i sin fulla bredd och kapacitet spela en central och aktiv roll.

Det rör t.ex. hur vi utbildar och det sätt på vilket vi gemensamt angriper stora frågor.

Digitaliseringen är ju en av de prioriterade globala och nationella samhällsutmaningarna som regeringen pekar på i forskningspropositionen ”Kunskap i samverkan” – detta jämte bland annat klimat och miljö, hälsa och hållbart samhälle.

Digitaliseringen är sammanvävd med dessa och andra samhällsutmaningar. Detta märks bland annat inom områden som smarta städer, internet of things, stora data och artificiell intelligens, men också vidare i relation till t.ex. klimatutmaningen.

Detta är inte endast en fråga om teknik och ekonomi och som konstateras i forskningspropositionen, i Agenda 2030 och på många andra ställen är humanistisk kunskap viktig här.

Och det finns en framväxt av nya humanioror – miljöhumaniora, urban humaniora, digital humaniora, medicinsk humaniora – som kan spela en viktig roll i detta sammanhang.

Problemen är kulturella och samhälleliga likväl som tekniska.

Jag ser framför mig en mycket mer aktiv och ingripande humaniora som kan ta lead i utveckling av nya system tillsammans med andra. Och nya former av utbildningsprogram där dessa olika perspektiv kommer tillsammans.

Varför inte ett civilingenjörsprogram i infrastrukturbyggande som förde samman sådana kompetenser i gemensamt kunskapsbyggande för en ny marknad? Eller en teknisk högskola som tar initiativ till en ny humaniora i Sverige?

Infrastruktur

Dessa två utmaningar är som sagt inte frikopplade, utan överlappar på olika sätt, bland annat kring frågan om infrastruktur. Så jag vill avslutningsvis beröra en nyckelfråga: Vilken infrastruktur som behövs för att möta dessa utmaningar?

Vi lever i en infrastrukturell tid. Infrastruktur ger ett sätt att se världen – ett slags raster. Saker och system som tidigare inte skulle ha kallats infrastruktur är nu infrastruktur. Det rastret har vi haft mer storskaligt från 1980-talet för samhällsinfrastruktur och sent 1990-tal när det gäller forskningsinfrastruktur (akademisk infrastruktur).

Vi vet t.ex. att när det gäller urban infrastruktur så har infrastrukturtänk lett till ett större fokus på nätverk, mobilitet och teknik (snarare än t.ex. människor, plats och vissa större strategiska frågor/perspektiv).

Forskningsinfrastruktur har t.ex. lagt fokus på det stora, tekniska, standardiserade och långsiktiga. Detta är viktigt, men det är inte givet att detta är den enda typen av akademisk infrastruktur.


De utmaningar jag talat om – den interna/akademiska utmaningen och den externa/samhälleliga – är i hög grad kopplade till infrastruktur – och detta delvis genom den storskaliga och mångfacetterade digitaliseringen.

Jag menar att infrastruktur kan vara ett direkt medel för att skapa de förutsättningar vi behöver för att ta oss an dessa utmaningar – både akademiska och samhälleliga – och att det finns potential att gå över dessa gränser.

Som Sverker Sörlin har sagt är infrastruktur är en inteckning i framtiden. Infrastruktur är ett ansvar.

Om vi ser infrastruktur som ett medel att skapa förutsättningar för att ta oss an dessa utmaningar, men då måste vi också frigöra oss från en del av de mallar som styr infrastruktur (t.ex. fokusera mer på människor, se infrastruktur också som en lokal fråga, utmana själva mallarna, skapa nya slags ‘inkubatorer’).

Här tror jag humaniora kan spela en viktig roll.

Detta handlar inte bara om att ge historiska och kritiska perspektiv, ställa utmanade frågor och stödja tolkningen av mönster – allt detta är viktigt – utan också om att med andra över discipliner och sektorer delta i framtagandet av visioner och det konkreta byggandet av och ansvarstagandet för vår framtida infrastruktur och digitalisering – både inom högskolan och i samhället.


Jag vill också nämna att ett tiotal humanistiska forskare från åtta lärosäten och humtank har samlat sig just kring infrastruktur som fråga.

Det är ett arbete som kommer från den energi som finns i den nya humanioran, men också från ett starkt intresse att leva upp till den tilltro som ställs till oss i policydokument etc.

Arbetet med huminfra pågår intensivt just nu – bland annat träffar vi  humanioraledningar från hela landet 21 maj  och vi har bland annat haft ett konstruktivt möte med Rådet för forskningens infrastrukturer på Vetenskapsrådet. Jag arbetar nu tillsammans med gruppen för att ta fram ett underlag kring humanistisk infrastruktur mest stöd av Riksbankens Jubileumsfond.

Comments are closed